Funderingar…

Jag vet inte hur många gånger jag har börjat på ett nytt inlägg här på bloggen denna här helgen! Jag tror faktiskt att detta är den sjätte gången sen jag gick ifrån jobbet i Fredags. Istället för att lägga ut det i min blogg har jag bara raderat det varenda gång.

Varför?

Därför jag kommer att avslöja något som inte är så himla lätt för mig att prata om. Varenda gång det kommer på tal för mig så är min reaktion att jag blir ledsen och arg. Bara jag sitter här och skriver detta så kommer tårarna.

Varför?

Jo, jag har ett handikapp. Dom som tror att dom förstår sig på mitt så kallade handikapp säger att det är så. Men när jag ser mig själv i spegeln så kan jag inte se något. Nej det syns inget på mig. Det är inget sådant handikapp. Inget kroppsligt handikapp. Det sitter i min hjärna. Jag lär mig inte saker lika fort som en ‘normal’ människa ska göra. Men.. ja, vad är en ‘normal’ människa? Den där killen/tjejen som är populärats eller vad? Jag anser mig själv som en vanlig normal tjej som snart fyller 36 år. 

Jag är inte så normal som jag tror. Baraför att jag har inlärnings svårigheter. Det var även på tal om att det kunde vara lite åt hållet till dyslexi när jag fick allt upp i ansiktet igen. Personen som sa det vet inte ett enda om vad som står i papprena på arbetsförmedlingen eller jag kanske ska säga stod. Har han rätt att slänga upp något i ansiktet på mig när han inte vet något? Jag tycker inte det. Han hörde för guds skull hur nära jag var till tårarna. Då kunde han ta det istället lite försiktigare och välja sina ord bättre också. Men NEJ!!

På grund av att det blev klassat som inlärningsvårigheter för 14 år sen så har jag alltid fått haft det i ryggen sen dess. Det har ju fört med sig att jag har haft problem med att söka jobb. Baraför att det står i papprena på arbetsförmedlingen. Jag kan tänka mig att det var så då 14 år sen. Då var jag så nära min skolgång också ju. Var enormt skoltrött etc. Inte konstigt alls. 

Så för att jag nu har detta handikapp så får jag lönebidrag till att få ett arbete. En gång per år ska det skrivas under nya papper. Det var dags förra veckan igen. Jag fick bara underskrivet för 6 månader för helt plötsligt kunde dom inte hitta mina papper på arbetsförmedlingen. Tycker jag är slarvigt. Så nu måste jag kanske gå igenom allt skit jag gjorde för 14 år sen igen. Med allt vad tester heter och prat med psykolog. Bara så dom får tillbaka sina ***** papper på mig.

Varför ska jag behöva lida för att dom inte kan hålla reda på sina papper?

Det värsta är nog att han slängde upp det också i ansiktet på mig som om det är saker man gör varje dag. Nej, helt lugnt sitter han där och säger att det är inget att oroa sig för. Så himla lätt för honom att säga. Det är inte han som ska göra det. Det är JAG som ska göra det. Till råga på allt så måste jag gå på arbetstid och mista lön undertiden!!

En ytterliggare sak som jag reagerade för starkt förra veckan med all denna skiten. Det är att han behandlade mig som om vi hade gått tillbaka till år 1993 igen. Jag tror att han anser sig veta hur bra eller dålig jag är. Som jag ser det så tror han nog att jag inte har blivit bättre på 14 år. Jag anser att jag har blivit MYCKET bättre på att lära in saker under denna tiden.

Nu är mitt hjärta lite splittrat hur bra jag ska göra mig eller hur dålig jag ska vara när jag ska prata med psykologen och eventuellt göra testerna.. Beror nog på personen jag ska prata med hur den tar och lyssnar på och så. Jag ska ju ta upp allt som är jobbigt för mig på jobbet då. Men det jag ser som är jobbigt har inte arbetsförmedlingen att göra. Det kan inte dom ändra på. Vet varken ut eller in just nu..

Ojdå, detta blev lite långt. Men det var skönt att skriva av sig lite….

Kramis….